aase.blogg.se

Spöket på Granholmsvägen 14.

År 2019.

 

Jag satt i bilen och surade. Mamma och pappa hade dragit med mig till något dumt gammalt hus i någon dum by som hette Koskö. Jag hade ju planerat hela min sommar! Jag skulle åka till stranden, vara med kompisar och sådant, och nu är jag tvunget att leva bakom takana hela sommaren! ÅH! - Åh, nu är vi framme! Hörde jag mamma utbrista. Jag makade mig ut ur bilen. Jag blev förvånad. Huset var inte så gammalt som jag trodde. Riktigt nytt faktiskt. Där fanns terass, ett inglasat uterum och en balkong. Huset var ganska stort, slitet vitt med rött tegeltak. Jag kikade upp mot balkongen. Den såg ganska bra ut. Där skulle jag kunna sitta och läsa på kvällarna. I uterummet fanns en liten soffa och två fotöljer. Jag tittade runt huset. Vilken stor gård! Kanske inte dethär skulle bli så hemskt ändå. Mamma hade öppnat dörren. Jag följde efter. När jag kom in i vardagsrummet flämtade jag till. Allting var otoligt prydligt och fint. Hade någon varit här och städat? Antagligen. Det fanns två ganska stora, mjuka, bruna soffor, en längre och en kortare, ett bord och en lite gamlare platt-tv. En fotölj också. - Mamma, vilket är mitt rum? Frågade jag. - Det är på övervåningen. När du gått uppför trappan, går du åt höger, så långt du kan. Då kommer du till ditt rum. Jag satte av uppför trappan med min väska dragandes efter mig. När jag kom upp tittade jag mig runt. Till höger om mig hade jag en tv och två konstiga fotöljer. Såg ut som ett par misslyckade, gamla exemplar från IKEA. Jag svängde av åt höger. Där, några meter framåt fanns en dörr. Det fanns en gammal teckning av en söt liten gubbe som sa “kom in!”. Jag öppnade dörren. Jag blev chockad. Inget var rört. Där fanns en dator, lite saker på fönsterbrädet, kläder på golvet och kläder i garderoben. Men inget var dammigt. Det kändes som om jag kommit in i någon annans rum. Jag kände mig olustig. Det här var kusligt. Jag gick fram till skrivbordet. Det var ljust grönt. En dator stod på bordet. Det var en gammal apple-modell, en MacBook Pro. Jag öppnade den och slog på den. Jag öppnade internet. Öppnade facebook. Jag skulle skriva in min adress, Jenny.Nygå[email protected], men när jag började skriva dök en annan adress upp. Jag klickade på den och det kom upp ett lösenord på samma gång. Jag klickade med spänning på logga in. En profil dök upp. Julia Vestman. Var hade jag hört det? Vänta nu. Julia Vestman. Var inte hon typ en från dendär familjen som försvunnit för några år sedan, spårlöst? De har det fortfarande på tv, efterlysningarna. Jag rös till. Vestman. Det var de. Jag vet det. De hette Ann-Sofi, Kim, Liza och Julia Vestman. Hade vi flyttat in i en förvunnen familjs hus? Jag rös igen. Jag slog igen locket på datorn och gick snabbt ner igen. Resten av dagen gick fint. Tanken på Julia hade helt försvunnit ur mitt huvud. På eftermiddagen hade mamma och pappa gått ut. Jag gick upp till rummet. När jag kom i närheten av rummet började jag känna en konstig känsla. Som om jag blev gladare, spralligare. Jag öppnade dörren och klev in. Där, i sängen, satt Julia Vestman och tittade på mig. Jag stirrade på henne. Hon log. Hon såg ut att vara omkring 17-18 och hon hade en stor, grön jumper och säckiga jeans. Hon var lite genomskilnig också. Hennes hår var kort. - Du behöver inte vara rädd, även om jag är ett spöke är jag inte farlig. Sa hon med en ganska normal, lite hes röst. Jag var mållös. Det satt ett spöke i sängen. Jag gick fram. - Hur dog du? Frågade jag, rakt på sak. Hennes ögonbryn drogs ihop och leendet bleknade. - Jag blev mördad. Oskyldigt mördad. Det är därför som jag inte kan vila utan går omkring här på jorden ännu. - Vem mördade dig? - Det var en gangsterliga. De hade först tagit oss i tron att vi var deras största fiendes familj, sedan fick de veta att de fått felaktig information och dödade oss. Jag hade lovat mig själv att om jag dör så ska jag spöka för dem och i mitt eget hus. Jag har skrämt vettet ur dem några gånger, sa hon med ett leende. - Oj.. Men borde inte din familj också spöka då? - Nej, jag var den enda som lovade mig själv att jag skulle spöka. Men nu är jag trött på det, och därför har jag visat mig för just dig. Det enda som kan få mig att kunna gå tillbaka, komma till min familj på andra sidan, det är att någon gräver upp och förstör mordvapnet. Jag vill att du ska göra det. - Jag!? - Ja, du. Vem annars? Jag kände en god aura runt dig första gången jag såg dig, du är perfekt. Mordvapnet finns här ute i skogen, men jag kan inte gräva upp det själv. Vill du hjälpa mig? - Ja, ja det vill jag. När börjar vi? - Det är djupt inne i skogen, och dett är mycket kvistar. Vad sägs om ikväll, när din mamma och pappa sover? -Okej. Några timmar senare var det dags. Jag hade en långarmad jumper och jeans på, håret upplagt och ordentliga skor. Julia skulle visa vägen. Vi drog iväg. Vi gick längre och längre in i skogen, djupare och djupare. Hon rörde sig smidigt och gick rakt genom stammarna, hur lätt som helst. Jag kom stapplande efter. Plötsligt stannade Julia. Jag tittade mig omkring. Blod på träden. Det var en liten glänta. Julia gick fram och ställde sig i mitten av gläntan. - Här. Sa hon med tunn röst. Jag gick fram med min spade och ställde mig bredvid henne. - Var? Frågade jag. Hon pekade på marken. - Där. Sa hon. Jag började gräva. Efter en kvart slog min spade i något hårt. Jag krafsade i jorden med mina fingrar och fick upp en pistol. Jag stirrade på den. - Ta dethär som ett minne av mig. Sa Julia. Hon höll ett armband i handen, som var utsträckt mot mitt håll. Jag tog armbandet och lade det runt min arm. - Förstör den. Förstör den nu. Sa Julia. Jag tog spaden jag hade haft med mig, och körde den rakt ner i pistolen som låg på marken. Den gick mitt itu. Jag tittade upp på Julia. Hon log mot mig. - Farväl. Sa hon innan hon löstes upp i dammpartiklar som svävade iväg med vinden. Jag tittade på stället hon just var på, och sedan började jag gå hemåt. När jag vaknade nästa morgon mindes jag inget. Sedan kom det upp i mitt huvud. - Det måste ha varit en dröm, tänkte jag och steg upp för att gå på toaletten. Jag fick en chock när jag drog handen genom håret och upptäckte armbandet ur drömmen på min handled. Jag stirrade på det. Då var det ingen dröm trots allt.

En ond cirkel

 

Hon sitter ensam på det kalla badrumsgolvet med ångesten krypande i ryggraden. Hon vet varken ut eller in. På armen har hon fyra öppna sår som det droppar blod från. Bloddropparna landar tyst på det vita badrumsgolvet. Sia är 18 år. Hon är inte snygg men inte heller ful. Hon är en medelmåtta. Hon har vänner men inte i överflöd. Hon har en pojkvän. Hon är duktig i skolan men hon visar det helst inte, hon vill inte sticka ut. Hon är en skadad själ. Hon har en svaghet. Att hon behöver få se sig själv straffas och lida varje dag. Straffas för att hon finns, lida för hon är så hemsk. Hon vill se färskt blod rinna ut ur en sargad kropp. ”ett, två… och tre” Sia räknar tyst för sig själv minuterna tills hon längre inte finns. Hon har ett tort blödande sår i armväcket. Hon har aldrig vågat skära så djupt som idag. Idag är en dålig dag. Allt är dåligt och hon vill bara försvinna. Hon sitter återigen på det gamla badrumsgolvet i hennes lägenhet i Nyköping. Badrumsgolvet har små droppar av intorkat blod i det vita klinkersen på golvet. I badrumsskåpet ligger massvis av askar med olika sorters rakblad. Allt för att kunna överleva ångesten som drabbar henne om nätterna, om dagarna och om kvällarna. Denna kväll vill hon verkligen försvinna, hon tar tag i rakbladet en gång till och skär ett stort djupt sår längs hela underarmen. Blodet forsar ut på golvet. Hon börjar tappa medvetandet och allt börjar bli suddigt. När Sias pojkvän Linus slutar jobbet vet han att något är fel. Han är sju missade samtal från Sia. Och när han väl ringer upp så svarar hon inte. Han vet allt om hennes beroende av rakblad och blod. Och han vet att hon inte mått bra på väldigt länge. Han är även medveten om hennes önskan att få lämna denna värld. Linus sätter sig i bilen och kör hem till deras gemensamma lägenhet. Han låser upp ytterdörren och lägenheten är alldeles tom. Linus vet att Sia är i badrummet och han går raka vägen dit utan att tända minsta lilla lampa. Dörren är upplåst. Han hittar Sia blödande och utan medvetande på badrumsgolvet. Rakbladen ligger utspridda på hela golvet. Linus skakar om Sia och ropar hennes namn ett flertal gånger men lyckas inte få henne vid medvetande. När Sia vaknar ligger hon i ett rum med vita väggar, vitt golv och vita lakan. Sjukhuset. Hon är torr i halsen och huvudet bultar. Hon misslyckades. Igen. Ska hon aldrig lyckas ta sitt eget liv? Hon ser Linus sova i besöks stolen bredvid sängen. Hon ville verkligen inte komma tillbaka. Hon hoppades det var sista gången hon behövde uppleva den smärtan som hon hade gjort. Plötsligt började monitorn pipa. Linus vaknade med ett ryck. Såg in i hennes öppna ögon och medan hennes liv sakta försvann ur hennes skadade kropp mimade hon ”jag älskar dig” till honom sedan var hon borta. Linus stod handfallen och såg på när läkarna försökte rädda livet på den person han älskade mest. Han kunde inte längre se på. Han gick ut ur rummet och åkte till lägenheten som numera var hans egen. Han gick in i badrummet och började skura undan hennes intorkade blod. Han satte sig på golvet och tårarna kom, han var otröstlig. Linus plockade upp ett av Sias rakblad, skar ett djupt sår i armväcket och såg blodet börja rinna ut. Det pulserande varma blodet förstörde hans kläder och hans liv. Sia var borta och han ville inte längre leva. Sia såg allt som hände uppifrån. Där hon satt och höll koll på Linus. Hon såg smärtan hon orsakat honom och hon såg hur hans livslust hade försvunnit När livet sakta rann ut ur Linus kropp kände han en befrielse, en känsla av att få vara med den person han älskade utan några problem och utan några sorger. Linus och Sia möttes där uppe. På ett moln sitter dem nu tillsammans. De hade en kärlek större än livet självt och inget kunde hålla dem ifrån varandra. Inte ens döden kunde hålla Sia och Linus ifrån varandra. Dem sitter fortfarande på sitt moln, tätt ihop slingrade av kärlek och av åtrå. Har aldrig slutat älska.

Helveteshuset

 

Vid havet i ett berg ligger det ett gammalt nedlagt hotell som sägs ska vara det mest hemsökta huset i världen. Huset som kortfattat beskrivs som "helveteshuset" har tagit hundratals liv och offer. Vart man än går i detta hus kommer man aldrig ifrån känslan av att vara iakttagen och känslan av att mista sitt liv vilken sekund som helst går inte att ifrågasätta. Alla som sätter sin fot i huset blir omedelbart påverkad av all sorg och allt blod som huset slukat. Överallt i huset finns det mordiska fällor som kan få de mest härdade människor att bli vita av skräck! Jag hör av en kompis att han hade varit i detta hus, han hade bara varit där ett kort tag och sa att det var det läskigaste och mest spännande ögonblicket han någonsin fått uppleva. Då jag nästan omedelbart kände mig uppjagad och nyfiken av hans korta förklaring på huset så samlade vi kompisarna och gav oss iväg. Utan någon planerad utrustning så var detta vårt absolut största misstag som vi snart skulle få lära oss. Vi fick lov att fråga vår kompis om hans äldre bror kunde skjutsa oss ut till platsen. Vägen var igenväxt och blockerad av nedfallna träd. en 40 minuters vandring senare tog oss till ett hav som var alldeles magnifikt, det var en sån fantastisk utsikt att det var som taget från en saga. vi kunde se ruinerna av vad som såg ut som en gammal entré, vi gick närmare för att undersöka. Min puls höjdes och jag kunde känna hur hela min kropp spändes, detta var utan tvekan helveteshuset! Till en början så var huset inte så fruktansvärt läskigt, det var nästan som om det var fridfullt och tyst. nästan som om det låg och vilade i jämförelse med de historier man hört. Vi bestämde oss för att gruppera oss i två och ta en närmare titt inuti huset. Väl inne i huset så kändes det som om portarna till helvetet precis öppnats, huset välkomnade oss och visade sina bättre och missledande sidor. Vi förstod inte vad folk försökte förklara om huset eftersom vi själva tyckte det verkade som ett trevligt ställe med en stor historia bakom sig. vi förstod inte alls vad folk menade med hemsökt. Vår uppfattning om huset skulle snart förvandlas till en kostsam mardröm vars krav var att vi gav iväg våra liv för en chans att rädda våra nära och kära. En lek som aldrig skulle sluta väl! Skuggor dök upp från ingenstans, väggarna började röra sig och vi hörde röster överallt som försökte berätta för oss vad vi skulle passa oss för. huset förändrades och dörrar och rum dök up från ingenstans i korridorer vi redan passerat. Ingenting var sig likt och vi förstod snart att vi alla var i stor fara. Jag studerade en skugga i taket väl och länge, men jag kunde inte förklara vad jag såg. Det såg ut att vara en förvrängd person blandad med en känsla och ett mörkt förflutet. Det var nästan som om detta hus varit i helvetet och kommit tillbaks, huset var brännmärkt och smittat av de värsta demoniska förhäxningar jag någonsin skådat. Jag såg något i den skuggan, en stor sorg, en lång historia och ett blodbad som alltid väntar på att spillas. Jag blev så rädd att jag föll på mina bara knän, jag visste inte vad vi skulle ta oss till, jag kände hur döden sveptes över mina axlar, jag skakade. Precis då hördes ett skrik genom korridoren och den obehagliga känslan av verklighet dräpte våra sinnen, detta var ingen mardröm vi bara kunde vakna upp ifrån. Jag reste mig upp kvickt och rusade ut ur rummet till korridoren, jag sprang allt vad jag hade, jag skulle inte låta mina vänner få genomgå det grymma öde jag förutspått i den märkliga skuggan. Jag hade snart sprungit vilse i de långa korridorerna, jag var alldeles ensam. Jag kunde känna hur min värld raserades till den punkt då jag knappt kunde förstå min egna existens. Jag stod stilla ett bra tag och lyssnade på alla röster runt omkring mig, försökte förstå vad de ville säga mig, vad de ville att jag skulle göra. Jag hörde en av mina vänners röst passera, jag uppmärksammade detta och vände mig om. Jag ser ett par ögon som sticker upp från ett mörkt hål i marken under en planka, mitt blod fryser till. Jag ville säga något men min tunga vägrade röra sig, jag gick fram och lyfte plankan. Jag såg ett par utskurna ögon, inälvor och blod i mängder. En mörk klegga växte i mörkret och absorberade allt runt omkring sig, dödens lukt var stark och omfamnade mig, den var tung och outhärdlig. Jag släppte plankan och backade, jag såg hur plankan sakta la sig och växte in i huset igen. Mina ben lyfte mig och jag sprang och sprang, utan någon vetskap om vart jag skulle ta mig så ville jag bara bort. Jag sprang på en kompis i korridoren, och även han såg mer än väl livrädd och blek ut. Jag frågade honom om han sätt något utöver det naturliga, han kunde inte svara så jag antog att han hade haft en liknande upplevelse som jag, så vi gick tillsammans ut för att leta efter de andra. Varthän vi gick så var det som om vi gick runt i cirklar, huset lekte med våra liv och vi visste om det. Rädslan la sig och våra instinkter tog över, vi var inte rädda, vi brydde oss inte om vad som väntade runt nästa hörn. Vi plockade upp varsin planka och bestämde oss för att inte ge huset de pris den satt på vårat huvud, vi skulle kriga för att besegra huset och fria våra vänner. Husets alla väggar öppnades och vi befann oss snart mitt i ett slagfält, vi sprang och hoppade över plankor och duckade för de mest bisarra fällor någonsin skådat. Vi var härdade och redo för allt som skulle komma, vi var inte rädda för döden då vi redan bevittnat helvetet.

Skriket

 

De trodde aldrig att hon skulle våga men nu sitter hon här på det smutsiga kalla golvet. Hon tänder en cigarett och andas in. Snart ska hon börja leta, leta efter det förflutna i detta gamla hus som hon en gång bodde i. Hon har all tid i världen och hon kommer därför kunna skanna av varenda vrå. Hon vet inte vad det är hon letar efter egentligen, bara ett tecken, ett tecken på att det har hänt. Ett tecken på att hon inte är galen. Ett föremål som kan kasta henne tillbaks i tiden, som kan få henne att minnas det som nu är svart. Hon blåser ut röken, fimpar cigaretten på golvet och går ner för trapporna. Halvvägs nere hör hon hans skrik, det som hon ofta hör i sina drömmar och i sitt huvud. - Mamma, om jag får hunden behöver jag ingen annan julklapp. - Men vad ska du med en liten nalle till? - Han är fin. Han är inte bara en nalle. Det säger pappa. Han säger att nallarna lever på natten. Då kan han vaka över mig när jag sover. - Men du behöver inte vara rädd på natten. Jag vakar över dig när du sover. - Inte när jag är hos pappa. Hon tar nallen i sina händer, fylld av ilska över den naivitet hon bestod av när hon som barn trodde att denna materiella lilla sak skulle kunna tillföra henne trygghet. Att hon inte insåg bättre. Det hade inte behövt gå så långt som det gjorde om hon bara hade berättat för någon. Om det nu fanns någonting att berätta. Det skulle hon snart få veta. Hon fortsätter leta. Hon drar ut bokhyllorna från väggen. Han hade inte gömt någonting där bak. Där finns nu bara fullt med damm. Han städade aldrig. Det var alltid lika smutsigt. Handfaten var fyllda med smuts och likaså var duschen och toaletten. Som liten undvek hon alltid att duscha där. När hon kom ut nyduschad och tvingades gå barfota på det äckliga golvet så kände hon sig alltid smutsigare än vad hon gjorde när hon gick in där. Hennes tankar avbryts när hon återigen hör skriket. Det är svårt för henne att skilja på om det är verkligt eller om det är inuti hennes huvud. Men nu vet hon bättre. Hon öppnar dörren till en garderob. Till sin förvåning finner hon alla sina leksaker därinne. Hon fylls av dåligt samvete. Kanske sparade han dem för att känna att hon fortfarande var där. Kanske hände ingenting och hon försvann ifrån honom endast på grund av en magkänsla och några konstiga minnen samt förträngda minnen, eller vad det nu var. Nu vet hon inte längre vad hon ska göra. Hennes plan hade varit så bra och så ska hon börja tvivla igen. Det var just detta tvivel hon försökte motarbeta genom att komma hit. Hon hade varit så säker men ändå varit tvungen att hitta bevis. Efter att ha letat ytterligare några timmar bestämmer hon sig för att sova. Hon tar ett täcke och lägger det på golvet, sedan lägger hon sig där med nallen under huvudet. Efter ett oändligt antal tankar slumrar hon äntligen till. Hon vaknar plötsligt av ett ljud. En blandning av knackning samt skriket. När hon blivit klarare i huvudet så märker hon att det faktiskt knackar på dörren. Hon tänker ihop en lögn till varför hon är där, sedan öppnar hon dörren. Utanför dörren står en liten flicka. Hon kan inte vara mer än 8 år. - Är Sven hemma? Undrar flickan. - Nej tyvärr, han kommer tillbaks om några timmar. Flickan ger henne en leksak. Hon berättar att Sven sagt åt henne att lämna leksaken idag och så skulle hon få en annan. Cornelia kan knappt andas när hon ser leksaken. Det tar henne en stund att pussla ihop bitarna. Hon stänger dörren. Sätter sig på golvet, tänder en cigarrett och stirrar på leksaken. Det är en liten hund som man kan styra med hjälp av trådar. Hon förstår nu. Hon förstår varför han sparade hennes leksaker. Det var för att locka dit andra barn. För att förstöra dem så som han förstörde henne. Hon hör nu skriket hela tiden. Cornelia springer upp för trapporna, öppnar dörren och går fram till honom. Till hennes pappa. Hon smäller till honom hårt på kinden. - Du ska inte få förstöra någon mer! Skriker hon åt honom. Hon häller bensin på honom, bredvid honom, och på väggarna som omringar honom. Hon tänder ännu en cigarrett och ser på honom. Hon förstår att han förstår vad som kommer att hända. Hon ser rädslan i hans ögon och hon minns rädslan hon kände. Hon hör hans andetag som blir tätare och tätare och hon minns hans varma äckliga andedräkt i hennes öra. Hon slänger cigaretten på honom, försäkrar sig om att det börjar brinna och går sedan ut. Hon stänger dörren efter sig och hon känner samtidigt hur någon slags dörr stängs inom henne. Sedan går hon vidare och tänker ”nu kan jag äntligen gå vidare.”